nu går dit och dän blott med en låg käpp i handen, Jag såg ock själf honom gå bägge trapporna utföre utan annan hjälp. Vidare satt vid baqueten professor Ljungberger, som af vattensot hela sommaren burit dödens bleka ansikte, men sedan han nyttjat denna remede, började elden åter lysa i ögat, färgen anmäla sig på kinden, sinnet röna munterhet och kroppen hvila. Allt detta sade han mig själf. När jag skulle gå bort, kom assessor Odhelius, hufvudantagonisten, och förde öfverdirektören Kellman till baron Silfverhielm, såsom en patient, hvilken plågades af gikt och lamhet i hela den ena sidan, ett ondt, som af intet enda renlärigt medel kunnat fördelas. En ung man, som såg ut som hälsan själf, men hvars namn jag icke minnes, såg jag där då för andra gången, som hade skada på målet och blir dagligen bättre. Vakande och seende på mig, betraktade jag honom noga. Baron Silfverhielm gick häruppå till honom, börjandes sin operation med strykande öfverst från ännet ända utföre på armarna, och se! den unge mannen föll i en ordentlig god och stilla sömn.
Alltid måste jag beväpna mig med ett slags serieux när jag går upp till baqueten; ty det faller mig både förunderligt och förlusteligt att komma in uti en stor sal och se så många personer, unga och gamla, sköna och fula, förnäma och gemena, synbart friska och verkligt sjuka, sitta där rundt omkring, till en del sofvande, till en del vakande, dessa alla tysta, alla med förtröstande miner, somliga med mycket andäktiga grimacer. Åskådare voro jämte mig assessor Riben uti själfva Collegio medico, som tror alldeles på magnetismen, och riddarhussekreteraren Bungencrona, en eljest ganska
