nämsta akademier och lärde, med anhållan om bedömande. Intet svar från utlandet eller ens från konungen hann dock anlända, innan blixten slog ned i filantropernas omedelbara närhet. Stockholms Posten förebragte den 4 oktober ett skaldestycke, prisbelönadt, som det sades, i Pro Sensu Communi. Det var Kellgrens förkrossande satir 'Man äger ej snille för det man är galen'.»
Ur det långa både af samtiden och eftervärlden mycket uppmärksammade kvädet är det tillräckligt att här anföra blott följande strofer, hvilka visa mångsidigheten af Kellgrens angrepp och torde ha varit de som mest framkallade de angripnas vrede och förbittring:
I, narrar utan smak, som Gudarasande
Tron Eder stora bli med stora skalders brister,
I, narrar utan vett i vetenskaperne:
O Svedenborgare! O Rosencreutzare!
O Drömmars tydare! O skatters sökare!
Nummerpunkterare, Magnetiserare,
Physionom-, Alchem-, Caball- och Harmonister!
Er slutsats är förvänd — en klok kan galen bli,
Den snille är i ett, kan vurma i ett annat;
Men tro att snillets höjd är höjd af raseri,
Se däri, mina barn, bedran I er förbannadt!
Förgäfves sagdt! — Nåväl en genväg yppas er:
Pope puckelryggig var, Homer och Milton blinda,
Att deras likar bli, godt folk, hvad tarfvas mer,
Än sätta puckeln på och ögonen förblinda.
Emellertid torde de för Kellgrens elakheter
utsatta svedenborgarne och deras kolleger hafva i lika
hög grad som af själfva dikten känt sig sårade af de
