Hoppa till innehållet

Sida:Spåkvinnor och trollkarlar 1913.djvu/201

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Kellgrens drift med magnetismen, svedenborgianismen, mysticismen o. s. v. till det aftagande intresset för den förstnämnda.

För att motarbeta i främsta rummet den ofvannämnda Filantropiska societeten men äfven de andra med likartade intressen sysslande sällskapen och föreningarna hade Kellgren och Rosenstein redan i slutet af år 1786 stiftat sällskapet »Pro Sensu Communi» eller »Sundt Förnuft». Tillkännagifvandet härom var infördt i Stockholms Postens första nummer för 1787, och därefter framlades den nya föreningens program i 20 »Theser», som innehöllo den skarpaste polemik mot hela bråten af tidens dårskaper.

»Nu bröt stormen löst», skrifver en författare,[1] som ägnat dessa rörelser en intressant utredning. »Årgången 1787 af Kellgrens tidning är öfverfylld med längre och kortare artiklar, utslungade från båda lägren. Pro Sensu Communi hade att bestå heta duster med Filantroperna, de där, sekunderade af en god penna i det fingerade sällskapet »Pro Usu Rationis Vero», så mycket mindre voro hugade att gifva tappt, som hertig Carl förklarat sig för deras protektor och de sålunda hoppades vinna tryckfrihet för sina skrifter. Ja, så öfvertygade voro de om sin läras seger, särdeles i förbund med den nyinförda animala magnetismens underverk, att de djärfdes påkalla både konungens hägn och utlandets skiljedom. Ett vidlyftigt sändelsebref rörande magnetismen och svedenborgianismen, ställdt 'à la Société des amis reunis de Strasbourg', utskickades sommaren 1787 jämte andra sällskapets elaborat till Europas för-

  1. W. Lagus i Skalden Johan Henrik Kellgrens finska lefnadsminnen. Helsingfors 1884. Sid. 210 o. f.