Cumæa och dina omdömen om henne. Hon kan spara sig den mödan att spå mig. Jag har i alla tider haft en afsky att veta mina öden. Den tid jag genomgått har ej lämnat mig bevis af en vänlig lycka, och de förtreter, hon kan ärna mig ännu, komma tids nog, utan att vara förutsedda. Jag anser framtidens mörker och de moln, som hölja dess skickelser, för en af de största gåfvor naturen skänkt oss och ett af de största bevis af en försyns ömhet, som då den satt oss i en krets af bekymmer, lämnat oss okunnigheten och hoppet. Emellertid är det väl visst, att om denna människan spår med sådan visshet, så är det ett slags arbete, det må nu vara opereradt, huru man behagar, och är det så vida bättre än de vattenhistorier vi sett, som man åtminstone här kan dricka ut arbetstaflan.
Det du säger mig, att hon spådde om K., som intet angick honom och ingen kunde veta mer än du och jag, intresserar mig mycket, jag vet ej hvad det kan vara och begär upplysning därom.
Jag är ej orolig öfver det fallet eller äfventyret af en häst, hvarom det spås. Den samma, som alltid följer med för att hålla honom, när han sväfvar, är väl också då tillhanda.»
Några år senare, under finska kriget, då Oxenstierna är orolig öfver dettas utgång, har han gjort en anteckning, som är intressant för den belysning, den sprider öfver spådomsväsendets allmänna omfattning vid denna bekymmersamma tid och hvari han äfven omnämner mamsell Arfvidsson:
»I min oro upptecknar jag de spådomar, som jag hört. Prins Carl af Hessen har sagt åt Borgenstierna, då denne å kungens vägnar ledsagade honom genom