Hoppa till innehållet

Sida:Spåkvinnor och trollkarlar 1913.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Sverige till lägret i Norge, att hertigen skulle komma i en af de grymmaste bataljer till sjöss, som nyligen varit, men att han skulle segrande komma därifrån, men få sin hatt genomskjuten. Han skulle endast, sedan skeppet var klart till slag, instänga sig ett ögonblick i sitt rum och göra en bön, då segern vore honom förelagd. Vid samma tillfälle sade äfven prinsen af Hessen — — — upptecknas en annan gång. Den bekanta spåkvinnan mamsell Arfvidsson i Stockholm har vid samma tid spått detsamma med lika omständigheter. Alla tala om en ovanligt häftig strid, om att hertigens hatt blifvit genomskjuten, men att han segrar. En annan gumma, i Carlskrona, äfven känd af syner, har efter vår flottas utgång vid stranden om natten påstått sig se en flotta ankomma prydd med flaggor, vimplar, kransar och glada tecken, men på ett skepp sett en katafalk med en kunglig krona. Jag hoppas på den Högstes hjälp och ej på spådomar. Jag har upptecknat dem för min ro, ej för min öfvertygelse.»

Det är antagligen på dessa och särskildt mamsell Arfvidssons spådomar, som Carl Göran Bonde syftar i ett i augusti månad samma år från Ulriksdal afsändt bref till hertig Carl[1]:

»Spåkvinnan har under en lång tid öfvat sin konst på alla dem som nyfikenheten fört till hennes altare. Ibland tusen galenskaper, som hon spått, har dock åtskilligt händt, och ibland annat har hon tydligen förutsagt, att ett skepp skulle brinna, hvilket förmodligen inträffat med det skeppet, som Christier-

  1. Efter original i Ericsbergs arkiv infördt i Hedvig Elisabeth Charlottas Dagbok; II, s. 323.