gäfves sökt injaga en dylik känsla hos den fanatiske aristokraten. Han lottade sedan med Anckarström och grefve Claës Horn, son af generalen grefve Fredrik Horn (Gustafsvän), om äran att bli kungamördare.»
Här må i förbigående erinras om, att Ribbing, oafsedt att han delade riddarhusoppositionens förbittring hyste personligt hat emot konungen, på grund däraf att denne till förmån för gunstlingen Hans Henrik von Essen hindrat Ribbings tillämnade giftermål med den rika och vackra fröken Charlotta Eleonora De Geer. »Ett åskslag», skrifver Fersen med anledning häraf, »hade varit drägligare för grefve Ribbing än denna tidning. Sin kärlek och lycka såg han för evigt förstörd. Harm och förtviflan styrde hans eldfängda sinne, och han beslöt att hämnas eller dö.» — Essen och Ribbing duellerade, och den förre blef lifsfarligt sårad, men kom sig. Då kort därefter Lifgardet, där Ribbing var löjtnant, afgick till krigsskådeplatsen, beordrades han att stanna i Stockholm och erhöll en kommendering, som ansågs som en förödmjukelse. Detta ökade hans förbittring mot konungen, och i vredesmod inlämnade han sin afskedsansökan, som beviljades på nyåret 1789. Dessförinnan hade besöket hos mamsell Arfvidsson ägt rum enligt följande, på grund af de bestämda tids- och lokaluppgifterna beaktansvärda berättelse:
»Då konungen en afton i december 1788 besökte henne, boende i ett litet rödt trähus i en gränd från Regeringsgatan, nära Johannis kyrka, tagande grefve Jakob De la Gardie med sig, låtsades hon ej känna konungen, kallade honom herren, liksom hans sällskap, spående länge ur kaffesumpen om bref, lycka, kärlek
