som äfven däri att det var kungen, som skulle ha föranstaltat hans häktning. Däremot står efterföljande afslutningsbetraktelse icke för De la Gardies utan för artikelförfattarens (P. Wieselgren?) i Biografiskt lexikon räkning:
»Ett eget psykologiskt fenomen är dock denne konung Gustaf, som en natt förer, själf 40-årig, den ej 20-årige grefve Jakob De la Gardie med sig till en kaffesump-pythissa, bäfvande för ödets dunkla makt, som här skulle kunna ljusna, och en annan natt från Haga slott tager med sig samme yngling för att utanför en frökens fönster sjunga en piquante visa, blottställd för en värdig betalning för flödet ur den poetiska Apganippiden. Men försök att längre neka det vidunderliga i denna för nationens redbara karaktär så missledande personlighet äro numera förgäfves. Redan dömer historien och dömer strängt, för att förebygga i eftervärlden imitationer af dessa exempla observanda, non imitanda».
Emellertid uppmärksammades Gustaf III:s besök hos sibyllan äfven af andra personer än de, som därvid voro hans följeslagare, och gåfvo anledning till mer eller mindre beska omdömen.
Sålunda gör A. L. Hamilton i sin karaktäristik af konungen följande af hans vanliga elakhet men äfven kvickhet utmärkta uttalande:
»I förståndet var han utan religion, men full af vantro, trodde på bibeln som på alkoran, men satte osviklig lit till mamsell Arfvidssons spådomar i kaffe, gjorde politiken till sitt hufvudyrke, men förde krig utan allierade.» Och på tal om konungens död berör äfven han episoden med Ribbing: »Då man undantager verktygen, förmodade likväl ingen den katastrof,