terare), rådfördes om utgången af närvarande saker och tillstundande riksdag. Konungen sades den förra hafva spått ett upplopp, men att konungen skulle segra; den senare åter hafva beslutit intaga sitt nummer på riddarhuset, för att underteckna det märkvärdigaste beslut, någon tid blifvit träffande. Den senare föregifna spådomen utmärkte kanhända blott det beslut, konungen själf fattade, som uppklarnade den 21 februari» (förenings- och säkerhets-akten).
Af större intresse än de nu hufvudsakligen på rykten och skvaller grundade uppgifterna äro de meddelanden om konungens beröring med spåkvinnan, som återfinnas i brefväxlingen mellan honom och Armfelt. Den liflige och ärelystne gunstlingen, som på grund af sin intima ställning till Gustaf III hade väl reda på hvad som tilldrog sig, var angelägen om att få vara med och utmärka sig i finska kriget, men härför var hans kunglige vän åtminstone i början obenägen. Oafsedt att konungen ansåg honom omistlig i Stockholm, där Armfelt var ledamot af den hemliga krigsberedningen, hyste han farhågor för hans deltagande i kriget, och detta berodde, skrifver Tegnér[1], egendomligt nog på en spådom af mamsell Arfvidsson:
»Hvem skulle hafva trott, att dennas mystiska gestalt skulle framskymta i brefväxlingen mellan tvänne män, båda på höjden af sin tids bildning, och att det skulle vara den snillrikaste och mest öfverlägsna af dem båda, som fäst afseende vid hennes fantastiska profetior! Armfelt synes emellertid, i motsats till konungen, hafva fattat saken från den skämtsamma sidan; i allmänhet var mystik och vidskepelse främmande för hans
- ↑ Gustaf Mauritz Armfelt. 2:a uppl., I., sid. 269, Stockholm 1893.
