mais je crains la maudite prophétie, dont vous m'avez parlez», och Armfelts svar, också affattadt på franska språket, hade enligt Tegnér följande om brefskrifvarens tvifvel på sibyllans konst och lifsåskådning i allmänhet upplysande lydelse: »Profetian betyder intet. Jag skall slåss med ryssarna, det är förutsagdt; om jag stupar, återstå äran och de tjänster jag gjort mitt land. Hvarför lefva vi, om ej för att dö eller för äran, eller för njutningen? Men jag skall lefva; mitt hjärta försäkrar mig, att min herre och hans direktör för spektaklerna ännu skola arrangera några fester tillhopa.»
Några år senare eller 1792 tycks Armfelt ha ändrat sin uppfattning om mamsell Arfvidsson och hennes förmåga att förutsäga kommande tilldragelser; men han befann sig också då i en ställning, som var vida olika den han intog under de senare åren af Gustaf III:s regering och som skänkte honom grundade anledningar att emotse framtiden med oro och bekymmer. Han hade visserligen blifvit utnämnd till Sveriges sändebud i Neapel, men i själfva verket var denna beskickning så godt som liktydig med en landsförvisning, hvarunder hans fiender med Reuterholm i spetsen skulle arbeta på hans störtande, och den bekanta framgångsrika utgången af dessa stämplingar och ränker visade, att han hade mycket goda skäl för sina farhågor och onda aningar. Under inflytandet af dessa synes han några dagar före afresan från fosterlandet ha uppmanat sin älskarinna, den ryktbara fröken Malin Rudenschöld, att besöka mamsell Arfvidsson för att hos henne söka lyfta en flik af den förlåt, som dolde den ovissa framtiden. Den sköna fröken var enligt hennes eget erkännande i ett bref till Armfelt »superstitieuse» samt