vilja lyfta en flik af framtidens slöja. För öfrigt var hon ingalunda ensam om att i detta hänseende stå till nästans tjänst. Jämte flera yrkesspåkvinnor tycks hon nämligen ha haft medtäflarinnor äfven inom de högre och bildade samhällsklasserna, där man liksom ännu i dag, fastän kanske med mer allvar, roade sig med att »lägga ut stjärnor» och i andra kortkonster söka utröna framtiden. Schröderheim berättar sålunda, hur en fru Roos — född Wrangel och gift med den rike bryggaren och nitiske swedenborgaren Sven Roos — år 1791 spådde Gustaf III olyckor och att konungen erinrade sig och fäst afseende vid förutsägelserna, då han låg på sin dödsbädd.
Denna fru Roos måtte ha varit ett ganska öfverspändt fruntimmer. I ett bref 1797 till sin dotter fru Gustafva Lindahl berättar nämligen Gjörwell[1], hur hon med sin man reste till Paris och där öppnade en Bureau d'Esprit à sa manière; men andarna ville ej göra lycka i det numera så köttsliga Frankrike, utan är detta par nyligen hemkommet. Men det hade dock händt att fru Roos under vistelsen i Paris blifvit försatt uti välsignadt tillstånd, och kort efter hemkomsten här förlösts med en son, hvilken således skulle döpas. Såsom herre till Dufwenäs[2], kallade herr Roos pastorn uti Danviken, herr Hasselgren, till att döpa barnet, och negocierades länge med honom om hvarjehanda fordrade afvikelser ifrån handboken, i synnerhet det i sanning så förargliga hufvudstycket om besvärjelsen; dock sedan dessa höga spörsmål blifvit i godo jämkade, frågades
