spådomar angående förestående händelser kunde följaktligen helt enkelt vara frukten af snabb uppfattning och skarp slutledningskonst och således ej behöfva stå i samband med någon divinatorisk förmåga. Men svårare att förklara äro hennes förutsägelser angående längre fram i tiden infallande tilldragelser, såsom nu i meddelandena till fröken Rudenschöld om Gustaf IV Adolfs framtida öden och vid ett annat tillfälle om Armfelts återkomst till fosterlandet och upprättelse. Med denna spådom om att »allt skulle väl aflöpa och sorgens tid snart vara ute» lugnade sibyllan grefvinnan Armfelt en gång år 1797. Det var under landsflyktens bittraste dagar, då Armfelt sjuk och nedtryckt vistades i Kaluga, som hans ädla maka skattade åt vidskepelsen och för första gången i sitt lif besökte spåkvinnan. Tegnér berättar, hur Armfelt i svaret på det bref, han om resultatet af besöket erhöll från grefvinnan, kanske något otacksamt skref: »Åt din visit hos gumman Arfvidsson har jag skrattat»; men det är ju ganska möjligt att han såg saken i en annan dager, när det knappt ett år senare började visa sig att gumman varit sannspådd.
För att nu återgå till det kritiska året 1789 och den följande tiden till Gustaf III:s död, så torde mamsell Arfvidsson, fastän uppgifterna äro fåtaliga och knapphändiga, fortfarande haft att glädja sig åt stor uppmuntran. Knappast under någon annan period tyckas nämligen stockholmarna, såsom det heter i en anteckning om henne, i så hög grad som då hafva skattat åt den mänskliga svagheten att ej i lugn kunna låta tid och händelser ha sin gång utan i stället nödvändigt
