tandraden, att man ej blef densamma varse ens när hon öppnade munnen. På den långa, knotiga halsen och kring tinningarna slingrade sig de svällda blå ådrorna, lika ormar, hvilka knippvis slagit sig ner på hennes magra händer med långa fingrar och spetsiga naglar.
Vi lära knappt behöfva för läsarens upplysning tillägga, att detta var sibyllan mamsell Arfvidsson. Endast ännu några ord om hennes dräkt. Den bestod af en fotsid grå kamlottsklädning, igenfästad ända upp till halsen, Kring lifvet en gördel af svart saffian, tillknäppt med ett stort aflångt silfverspänne. Hennes långa, gråsprängda hår var tillbakastruket från pannan och hängde i långa stripor ned öfver axlarna. Kring halsen bar hon en länk af lavapärlor, hvarvid var fästadt ett elfenbenskors, som hängde ned på bröstet. I stället för skor nyttjade hon halfstöflar, som äldre förnäma fruntimmer förr brukade.»
Crusenstolpe har som synes ej underlåtit att skänka mamsell Arfvidsson icke blott en spåkvinnas utan äfven en riktig trollpackas utseende och utstyrsel, hvilka hon också måhända verkligen ägde; men det är skada, att han ej ledsagat dessa meddelanden med någon upplysning om hvarifrån han hämtat desamma. Ett angifvande af källorna skulle nämligen ha varit af intresse, ej minst som bidrag till den, såsom framdeles skall visas, mycket svåra indentifieringen af den märkvärdiga spåkvinnans personlighet.
Äfven i berättelsens fortsättning erfar man en viss missräkning, ty sedan författaren omtalat, hur mamsell Arfvidsson omedelbart kände igen konungen, fastän denne var maskerad — hvarför väl dock efter
