de förut omnämnda af Liljensparre gjorda förberedelserna för hans emottagande knappast fordrades någon sierskeförmåga —, och under knäfall hälsade honom med utropet: »Hvi vederfares mig den äran att en stor och nådig konung träder öfver min ringa tröskel? Sjufaldt hälsad och välkommen, Sveriges store Gustaf!» får man ej egentligen veta något om kungens och hennes téte-à-téte. Efter att ha växlat några artighetsbetygelser, förde nämligen sibyllan sin höge gäst upp för en spiraltrappa till rummen på vinden, medan De Besche stannade i bottenvåningen och somnade ifrån hela äfventyret, och hvad som tilldrog sig däruppe har ej ens Crusenstolpe förmått lista ut. Han omtalar blott, att seancen efter en ganska rundlig tid var slut, att konungen kom ner igen, väckte De Besche samt tog afsked af och kungligt betalade mamsell Arfvidsson, hvarpå återfärden från Ingemarshof företogs på samma sätt som man kommit. Sedan konungen efter ankomsten till slottet afskedat De Besche och blifvit ensam i sitt arbetsrum, höll han emellertid en liten monolog, hvaraf framgår, att sibyllan hade spått eller rått honom att akta sig för Pechlin och lita på Toll — två ting, som han också faktiskt just vid ifrågavarande tid gjorde, medan det dock, trots Crusenstolpes försäkran om motsatsen, är ovisst huruvida impulserna därtill utgingo från mamsell Arfvidssons kaffekopp.
Äfven i öfrigt lider Crusenstolpes framställning af osannolika och till och med oriktiga uppgifter, vid hvilka man visserligen, då ju hela »Morianen» har karaktären af en romantiserad skildring, ej bör fästa något större afseende, men som dock, därför att de
