skröplig och svag gumma; men när hon beträdde dess golf, blef hon fattad af spådomsanden, liksom pythian när hon steg upp på trefoten.
Rummen i och för sig själfva äro icke och hafva säkerligen aldrig varit af beskaffenhet att inverka på inbillningskraften. Det är eländiga hål, blottade på all trefnad, och så låga, att en nätt och jämt målfyllig beväring knappt kan stå rak under de med gråpapper öfverklistrade takbjälkarna, utan att få sin tupé stukad. Men för hundra år sedan voro anspråken på trefnad och bekvämlighet inom alla samhällslager vida mindre än nu. Och den gamla »Arfvidssonskan» (hennes namn finnes också skrifvet Arfvedsson) torde här ha trifts ganska godt trots sina krämpor och besvär, som väsentligt hindrade henne i hennes rörelser, så att hon sällan eller aldrig kom ut på gatan, och trots den ensamhet hvari hon tyckes lefvat. Utom de personer, som vidskepelsen eller nyfikenheten förde till hennes tröskel, var det få, som då och då tittade till henne. Till sin uppassning och hjälp i öfrigt hade hon en äldre kvinna, Karin, som äfven skötte hennes — ladugård; ty gumman ägde verkligen en sådan, ehuru af de minsta dimensioner, bestående af summa en ko, hvilken hade sin plats i ett skjul, som lutade sig mot planket mellan de båda husen, Emellanåt besöktes hon äfven af sin syster, fru Wahrenborg (änka efter en tysk, med detta namn, eller måhända Wahrenburg), och ännu oftare af dennas son, en yngling vid namn Adolf, som icke sällan var tillstädes vid mosterns spådomsseancer. Han fick dock endast undantagsvis och städse blott i hennes sällskap sätta foten in i det inre rummet.
