Detta var för unga Wahrenborg högtidsstunder. Det var som om han fått tillträde till en helgedom. Det heligaste föremålet därstädes var en tafla, i förgylld ram, upphängd på rummets långsida, tätt invid en gammal, hårdt knäppande väggklocka och noga öfverhängd med ett grönt sidenskynke.
Denna tafla sysselsatte lifligt hans nyfikenhet och spelande fantasi. Det var honom emellertid strängeligen förbjudet att röra vid det hemlighetsfulla föremålet, att lyfta en flik af skynket för att taga närmare kännedom om hvad som doldes därunder. Men ett förslaget pojkhufvud finner alltid utväg att i hemlighet öfverträda en gammal mosters förbud, och Adolf hade verkligen vid ett och annat tillfälle lyckats få skåda en skymt af taflan. Den skall ha utgjorts af ett större pappersblad, fullritadt med allehanda besynnerliga streck och krumelurer, hvilkas betydelse var och förblef för honom en ogenomtränglig gåta. Han hade äfven lyckats göra den upptäckten, att mostern hvarje gång hon skulle afgifva ett orakelsvar beredde sig därtill genom att draga täckelset från taflan, framför hvilken hon sedan förblef stående en längre stund, försjunken i uppmärksam och begrundande åskådning af dess kabbalistiska tecken.
Denna tafla var för öfrigt den enda mystiska apparat, utom kaffesumpen och kortleken förstås, som af spåkvinnan begagnades. Hela den skildring af mamsell Arfvidssons bostad, som Crusenstolpe lämnat i 'Morianen' — rummets grottartade form, dess hvälfda tak, dess jordgolf med ringen af klapperstenar och benknotor i midten, den afbrutna stenpelaren med gongongen, pudeln, katten, kaninerna, dufvorna, tre-
