foten o. s. v. — hela denna beskrifning är — och gifver sig icke heller ut för att vara annat — en skapelse af författarens fantasi. Undantag bör dock göras för kaffekoppen (om än denna icke var af genomskinligt äkta porslin), ty det lär verkligen hufvudsakligen varit i kaffesumpen, som den gamla finskan läste människors kommande ödet.
Sant är ock säkerligen, att Gustaf III flera gånger besökte henne. Första gången detta skedde torde ha varit redan i början af Gustafs regeringstid. Skeptisk som han var, ville han dock först pröfva hennes förmåga och skickade därför till henne en af sina gunstlingar, som skulle gifva sig ut för kungen. Den utskickade gjorde såsom honom var befalldt. Men knappt hade han med nådig min och höga later låtit spåkvinnan veta, att han vore kungen, förrän denna, efter att ha gifvit honom ett spefullt ögonkast, föraktligt genmälde: 'Ni? Nej, icke är ni kung och aldrig blir ni heller.'
Konungens nyfikenhet retades häraf, och det dröjde icke länge, innan han ensam begaf sig till sibyllan, klädd som en vanlig borgare i mössa och grå öfverrock. Han var för tillfället den ende besökande och behöfde därför icke länge vänta på företräde. Dörren till det inre rummet öppnades snart, och spåkvinnan visade sig på tröskeln. 'Stig in, majestät!' ljöd det från hennes läppar. Konungen studsade. Han var sålunda igenkänd. Huru mamsell Arfvidsson kunde veta, att det var kungen, har väl ingen annan än hon själf kunnat förklara. Oförmögen att gå ut såsom hon var, lär hon icke på flera år varit i tillfälle att se någon af kungahusets medlemmar, och de kungliga