tionen, å den stora Koppar-taflan derstädes, med derå förgylte och fastspikade bokstäfver, författad af Doct. Alstrin[1].
Messenius, och Grundel efter honom, med flere, instämma derutinnan, att K. Gustaf I. varit sinnad, dels för bättre utrymme, dels i anseende till Slottets försvar, vid en fiendes anfall, att låta nederrifva hela Kyrkan; men att han ändteligen afstådt derifrån, på Olof Skeppers råd, som äfven skall förestäldt, att en sådan oförrätt, kunde väcka Guds hämd. Detta skall händt 1554, och året derefter eller 1555, att Kyrkan blifvit på längden aftagen, som förberört är, ehuru Peringsköld förer det till 1548.
K. Johan III, var åter af en annan tanke, då han d. 1 Jan. 1581 förklarade sig vilja hafva något förändrat på Stads-Kyrkan; hvilket han på sin bekostnad ville låta beställa, att det sedan desto snarare, kunde blifva företaget och fortsatt; hvilket Oluf Gudmundsson, skulle sig påtaga[2].
År 1595 d. 28. Apr. kl. 3 om morgonen, slog Åskan på 3:ne ställen ned i Storkyrkan. Elden tändes ofvanför timme-klockan; men blef släckt med söt mjölk[3].
I K. Gustaf I:s tid, skall Kyrkan som Messenius säger, varit prydd med half Dom; hvartill Påfven gifvit låt och samtycke; hvaraf hon sedan ofta blifvit kallad, Stockholms Domkyrka.
