om kan en närmare underrättelse inhämtas, af Stats-utredningens tryckte betänkande, ang:de Spannemåls-Magazins-inrättningarne 1793.
De förändringar som sig med Brännerierne sedermera tilldragit, höra icke till detta arbete.
II.
Om Valdemars-ön, Kongl. Djurgården och Ladugårdarne [1].
1. §.
Valdemars-ön, som uti älldre handlingar och Cammar-Collegii räkenskaper, ömsom under namn af Wadmals-ön och Wallmars-ön förekommer, är den delen af Kongl. Djurgården, som tillförene med ett vattudrag, genom ängen nedanföre nu varande Surbrunns byggnaderne, emellan Ladugårds och Isblads vikarne, varit skild, från de egenteliga Ladugårds ägorne, Norr om Ladugårds eller Djurgårdsviken belägne.
Skillnaden är på Bjurmans Charta, öfver Stockholms Stads belägenhet 1749, tydeligen utmärkt.
Att detta vattudrag skulle med flit kunna hafva blifvit stängt eller igänpålat; förmodas blott af den anledning, att förordningen om lilla Tullen 1624, i 3. §. innehåller: att alla andra leder, än emellan Blockhus-udden och Södra landet, på Östra sidan, samt Långholmen och Munkleden, på Västra sidan om Stockholm, skulle igänpålas, till en säkrare Tullbevakning[2].
- ↑ Den här intagne berättelse, om Ladugårdarne, grundad på Kammar-Archivii samt Reductions Commissionens Handlingar, med flere Historiska hjelpredor; är lika bevåget meddelad af v. Presid. Nibelius, som fl. underrättelser, vid detta arbetets författande.
- ↑ Stiermans Pol. och Com. Handl. Tom. 1. p. 902.
