och hållit i besittning, och ägde derå redan tillräckelige Privilegier. Att tilldela Stockholms Borgare, några nya Handelsfriheter och rättigheter; hade således varit att stöta Hanse-Städerne, som den tiden voro så mycket betydande; att Rikets nytta och sanna interresse måste ofta uppoffras, till bibehållande af deras biträde och vänskap. Det enda som i nämde Privilegier synes i någor måtto angå handelen är 1 §: ”Att Stockholms Stad hafver och eger till evärdelig tid, Vågen och klädeshuset, med deras ränta;” som i följande tiders Privilegier, ofta blifvit upprepat, och hvaraf den uttydning göres: att Klädeshuset var den enda Krambod, som då fants i Staden, och Vågen åter ett dylikt upplagsställe eller Magazin af Victualievaror; båda i den monopoliska afsigt, af Utlänningarne, att kunna stegra priset på sina varor, efter behag, då ingen täflan hade rum[1].
Näst före och i början af Konung Gustaf I:s Regering, blef den föreskrefne, lag och författning: att ifrån Klädeshuset, ingen försäljning måtte ske, utan i hela stycken; under Hanse-Städernes Handelsstyrelse, så å sido satt, att Klädeshuset ej vidare nyttjades; hvarföre ock Konungen hemstälde, i de nya för Stockholm utfärdade Privilegier 1529, till Borgerskapets behag, att åter upprätta det samma och till Stadens nytta använda den deraf vanligen flytande inkomsten.
Uti K. Gustaf Adolphs tryckte Patent d. 26 Apr. 1614 förordnades, till förekommande af alla Tullförsnillningar, att alla varor som infördes, det vare sig sammet, siden, ylle eller linne, eller hvad namn det hällst hafva kunde; skulle straxt
- ↑ Stockholms Historia af okänd Författare, införd i Stockholms Stads Hist. Calender stycketals. Murberg Vitt. A. H. 3 Del p. 79.
