på Klädeshuset föras, att med Kronans stämpel teknas, och att intet ostämplat gods måtte ägas och försäljas. Staden förläntes sedan med inkomsten af Klädeshuset; dock att förenämde Patent, noga efterlefvades och att inkomsten af stämpelpenningarne ej abalienerades, till private personers gagn och nytta, utan användes till Stadens förmån, såsom en evärdelig egendom. (Öp. Br. d. 24 Jun. 1621).
Om Stockholm i anseende till Handel och rörelse, hade någon förmån af Utlänningars och i synnerhet Tyskars antagande, till Borgare; så torde den öfverdrifne välviljan, emot dem och den ynnest för främmande, som af ållder blifvit räknad, Svenska folket till last, och äfven ibland orsakerne till landets olyckor; hafva bidragit att öka deras tilltagsne fordringar, djerfva anspråk och otillbörliga förhållanden; hvaraf det af Hättebröderne 1389 på Käpplingen föröfvade grufliga mord på Stockholms infödde Borgare, är ett rysligt bevis. Sent blef den författning 1470, första Söndagen efter S. Brigittae dag, af Rikets Råd och Föreståndare vidtagen; hvarigenom Stadslagens stadgande, om halfva delen af Utländske Borgmästare och Rådmän, i Städerne upphäfdes; med förordnande, att Magistraterne skulle helt och hållit, bestå af Svenske män: hvilket sedan blef intagit i Stadslagen K. B. 2 Cap.
Såsom ett bevis att Stockholm i älldre tider idkat en betydeligare Handel, anföres väl att K. Erik af Pomern, som nedgick ifrån Thronen, att blifva en kapare i Östersjön, skall 1446 borttagit sju stycken Staden tillhörige skepp, lastade med koppar, järn, och annat gods[1]; men att handeln icke kunde vinna någon stadga och skick, till Ri-
- ↑ Dalin S. R. H. 2 Del. p. 706.
