K. Christiern hade genom eröfringen af Stockholm, knapt hunnit göra sig försäkrad, om besittningen af Riket, förr än han der lät fasttaga, alla Hanseatiske Köpmän och förbjuda all Handel med främmande städer, i synnerhet Lybeck. Detta torde, jämte omtanken för egen fördel, hafva bidragit, till det bistånd, Lybeckarne gjorde K. Gustaf; uppå hvilket biträde, Rikets frihet, i det ögnablicket kanske hvilade. Stadfästelsen på deras Handels-friheter, förmåner och rättigheter, blef således ett vedermäle af tacksamhet; och deras utvidgande, med uteslutande rätt, för andra, en nödvändighet, då Riket icke kunde godtgöra deras fordringar[1].
Hvad om Stockholms Handel och Borgerskap, i synnerhet kan anmärkas, sedan K. Gustaf I. började, att välbetänkt vidtaga, mera verksamme och bidragande författningar, till upphjelpande af Rikshushållningen; bör här först nämnas: att som Borgerskapet i Stockholm, genom Christierns bödelslike framfarande, var så medtaget, och Staden på trogne män och Borgare, så utblottad, att (som orden lyda) hvart annat hus låg öde; så nödgades K. äska, några Borgare af hvar Köpstad, att sig i Stockholm nedsätta, att der bo och bygga[2]. Innan K. dödde, voro i Stockholm 209 Handlande och 113 Handverks- och Närings-Ämbeten[3].
De för Lybeck tillökte Handels-rättigheter, hårde och olidelige; men af nödtvång tillskapade[4], varade allenast tvänne år, då ett ingångit Handelsfördrag, med Holland, äfven öppnade Stockholms hamn, till en mera förmånlig och vidsträckt ut-
