att vara sin egen man.[1] K. Patent. d. 15 Jan. 1539, Articlar d. 8 Dec. 1539, Br. d. 18 Apr. 1550.
Det synes i de älldste tider hafva varit en antagen principe, att gynna Stockholms Stad, på andra Städers bekostnad. Åtskillige Politiske afsigter, torde hafva föranledt till vissa författningar och inskränkningar, som sedermera blifvit åberopade, såsom privilegier och oryggelige lagar; ehuru de icke väl kunnat förenas, med allmänt bästa.
Af sådan beskaffenhet är förmodeligen Östhammars och Hernösands förklarande, för olaga hamnar, hvarest all handel, förböds, såsom ländande Stockholm till förfång. Man har trodt ändamålet dermed hafva varit, att hindra tullförsnillning; men sannolikare förekommer, att K. Christian I. på återfärden till Danmark, uppå Stockholms Stads ofta förut förde klagan, öfver andra Städers Handel; därmed sökt att stärcka sitt anhang och skaffa sig ett större medhåll i Hufvud-Staden; då han tillika förlänte dess Borgerskap, en förut förment frihet, att lika med Uppstäderne, idka Handel i Dalarne. (Öpn. br. dat. Djurhamn d. 24 Aug. 1461).
Då Sten Sture i strängaste måtto förböd, Östhammar, Ulfsby, Gefle och Raumo Borgare, all utrikes seglation, Stockholm till förfång, (Ö. br. S. Laurentii dag 1502); deltog icke allenast Borgmästare och Råd i Stockholm, uti öfverläggningen derom; utan Danskarnes hot och krigsrustningar, fordrade ock å Sturens sida, att försäkra sig om Hufvud-Stadens tillgifvenhet; som redan rönt och i vådeliga tider, hade så mycken anledning, att vänta uppmuntringar, af inkräktaren.
Det undföll icke eller K. Gustaf I:s uppmärksamhet, att finna den skada och fördärf, Riket
- ↑ Ibid. p. 92, 93.
