inga andra, än Svenske undersåter, som bygga och bo innom landet, få antagas, till förande, af inhemske fartyg; befrielse för sig, hustru och hemmavarande barn, ifrån personela utskylder, under hvad namn de vara må[1]; likaledes från värfning och prässning till krigstjenst, samt bysättning och häckte för mindre brott, när Redare eller skeppare i borgen gå; hvarförutan desse sednare, då de icke vidare kunna fortsätta Sjöfarten, böra njuta befordran, vid förefallande ledigheter, till dem passande sysslor[2]; jämte det, att de och deras hustrur, få försörja sig med sådane handteringar, som kunna pröfvas dem lofliga och anständiga[3].
Coopvaerdie-Skeppare-Societeten, äger ock en af K. M:t auctoriserad och stadfästad underhålls- och begrafnings-cassa, till hvilken Skeppare erlägga, en viss utsatt afgift; af hvilken Cassa, begrafningshjelp åtnjutes: 8 R:dr 16 Schilling, och i understöd, ifrån 2, till 6 R:dr 32 skillingar Specie[4].
Allmänna tacksamheten, med hvilken hvar vältänkande och rättsint medborgare, anser hvar vacker och mänskligheten hedrande välgerning; tillåter icke här att stillatigande förbigå, de frikostige gåfvor, som äro till Sjömanshuset förlänte och gifne, af ömhet och medlidande, till understöd för fattige och orklöse Sjömän.
Fru Karin Kniper, hade uti sitt testamente af d. 20 Mart. 1780, till detta Sjömanshus förmån förordnadt: att som hännes salig mans första förkofran, haft sin upprinnelse, ifrån någre sjelfgjorde sjöresor, och han sedermera, såsom Directeur vid det inrättade Sjömanshus i Stockholm, förnum-
