puncten i förevarande klagoskrift. Enär den hos hvar man, vid en viss ållder, rådande böjelsen att sätta egit bo och bero af sig sjelf, ej kan tillfredsställas i laglig väg, så sökes ändamålet genom bivägar. Den som ej kan komma till loflig utöfning af sin slöjd som Mästare, nyttjar tillfället att idka den olofligen som fuskare; och en till sin natur oskyldig gärning, förvandlas till en förbrytelse emot författningarne. I fall Handtverks-idkare vore fullkomligen upplyste om sina egne sanna fördelar; skulle de utan tvifvel hälldre se sitt Samfund ökat af rättmätige medtäflare, som deltogo i borgerliga förbindelser; än omgifvit af oberättigade, som undgå de samma; och det bör skäligen förmodas att få, som funne sig utan hinder, uppehåll och kostnad, kunna vinna sin afsigt i egenskap af behörige Idkare, skulle öfvergifva Ämbeterne och snarare blottställa sig för äfventyr, som obehörige personer. Det naturliga medlet, att afböja bönhaseriet, vore således ofelbart, att lämna arbetaren en viss och betryggande utsigt, att utan svårighet komma till mästerskap, hvarigenom hans interesse fästades vid det Skrå-Ämbetets, hvars medlem han vore säker att sjelf få blifva. Detta medel skulle säkerligen värka till ändamålet på mera väsentligt sätt, än påbuden tillsyn, hvilken alltid blifver förhatlig och otillräcklig, då den måste strida, emot den fattige Arbetarens behof, att sörja för sitt nödtorftiga lifsuppehälle.
Af allt detta drager Collegium den slutsats, att någre ytterligare tvångslagar emot bönhaserier, ej kunna anses lämpelige eller af någon nyttig påföljd. Förre Resolutioner och förordnanden i detta ämne, äro ej allenast tydelige i utstakningen af hvarjehanda Personers arbetsfrihet och sättet att utöfva den; utan äfven af det alfvarsamma innehåll,
