att de icke utan obillighet kunde vidare skärpas. Strängheten emot bönhaseri, synes visserligen ej kunna drifvas längre, än då, för att upptäcka sådane i sjelfva verket obetydeliga förbrytelser, jagning eller visitation blifvit medgifven; en utväg som i många andra mycket mera vigtiga händelser ofta funnits betänkelig. Collegium frucktar ock, att denna eftertryckeliga anstalt, att uppspana och antasta slike personer, ej sällan i tillämpningen bereder ett ondt af vida svårare beskaffenhet, än det man vill förekomma, och att, kan hända, mången som störes i sin husliga omsorg och jagas från det arbete, hvarmed han söker förtjena sitt bröd, tror sig i denna medfart finna en ursägt för brottsliga företag. I större Städer der allmänna säkerheten fordrar att tillräckelige närings-tillfällen för en mängd människor af lägre classen ej må saknas, är onekeligen nödigt, att med varsamhet förfara i frågan, om hvad man kallar fuskerier, hvilkas strängaste beifrande lätteligen kan föranleda till verkligen lastbara steg, hvartill brist på lofligt försörjnings-medel kanske lika ofta som elak böjelse är första driffjädren.
Huruvida klagandernes anförande i 3:dje puncten, att hvarjehanda tillverkningar nu, mera än förr, skola från Landsorterne införas hit till Staden; kan vara grundad eller icke, är Collegium obekant; men i allt fall, och om förhållandet så verkeligen vore, kan likväl Collegium ej anse sådant böra föranlåta till rubbning uti Allmogens lagliga slöjde-frihet. Genom 2. §. uti Kgl. Resolut. på Städernes besvär, under d. 28 Aug. 1727; 8. §. uti Resol. på Allmogens besvär, d. 17 Decemb. 1734, och 1 §. uti Manufactur-privilegierne af år 1739, är Allmogens gamla rättighet, att till Städerne införa och föryttra sine handarbeten, uttryc-
