keligen stadgad och bekräftad; och det vore både oförenligt med billigheten och i flere afseenden betänkeligt, att betaga Allmogen detta tillfället att söka afsättning för de slöjde-arbeten, hvilka vanligen åstadkommas på den tid, som ej upptages af landtskötseln och kunna bidraga till den nödtorftiga bergning, som jorden ej sällan nekar. Med Allmogens slöjde-frihet, förenas äfven angelägenheten för Stadens invånare, att icke sakna tillgång på sådane gröfre hand-arbeten, som omöjeligen med förmån, kunna här tillverkas och säljas för drägeligt pris.
Af allt detta torde tillräckeligen ådagaläggas ogrunden af Handtverks-Societeternes klagan och det felaktiga begrepp de hysa, om hvad som rätteligen kan främja det allmännas och deras egen gemensamma nytta. Det är icke genom en förminskad täflan, utan genom en utvidgad industrie som borgerliga handteringar kunna vinna tillväxt och Idkaren äfven bör söka sin fördel. Den idoge saknar alldrig föremål för sin verksamhet; och med den konst eller slöjd han utöfvar, stiger hans enskilte vinning. I alla tider har man funnit Närings-idkare uti olika författning, bättre och sämre villkor, allt efter deras olika skickelighet, flit, omtanke, hushållning och lefnadssättet, samt en mer och mindre inrotad böjelse för yppighet, nöjen, maklighet och vällefnad.
Näringar.
Om Gästgifverier förordnades d. 9 Oct. 1591, att 4 skulle inrättas på hvardera Malmen, den Norra och Södra, och utsattes i skjutslega 3 öre milen. Likaledes skulle 2:ne Borgare Östan och 2:ne Vä-
