och nya Källaren på Söder, enahanda tullfrihet, genom Kgl. brefvet Wennersborg d. 1 Mart. 1676.
Att tillräckelige och tjänlige Härbergen och uthus för Resande; så väl i Staden som på Malmarne, måtte vara att tillgå; befallte K. Maj:t en undersökning ske, om beskaffenheten och tillgången af sådane Härbergen för Resande, hvarom berättelse skulle till K. M. insändas[1].
Om Krögeri-näringens ållder i Stockholm och att den varit indrägtig, kan äfven dömmas, af Slotts-Fogdens och Magistratens förbud af 1494, emot brännevins-brännande och försäljande, utan till nödigt behof vid krut-tillverkningen, och det vid XII marker, utan alle nade, för den som dermed beträddes. Fyra år derefter eller 1498 fann Magistraten för godt att uppdraga bränvins-tillverkningen och försäljningen i Stockholm åt en enda person Cort Flaskedragare, emot eftergifvande af en fordran hos Staden, för gjort arbete, och att giöra rättighet till Stadens Pulverhus, så ofta deraf gjordes behof. Huru länge denna Monopoliska författning, sedermera blifvit vid magt hållen, vet man icke; men som hvarken bränvinsförbud eller förbudsbrott, i Stadens tänkeböcker vidare omnämnes för den följande tiden; synes troligt det bränvins-tillverkningen, sedan varit mindre inskränkt, och kan hända fri för alla Stadens invånare, som ville och kunde betjena sig deraf[2]. Uti Tulltaxan 1591 d. 1 Apr. förekommer alldra först bränvin, som en utländsk vara. Tillverkningen deraf tilltog sedan i den måhn, att tull ålades vid dess utförsel, uti
