geringssättet tålde den tiden sådane confederationer.
Då Konung Gustaf I inspärrade Stockholm, för att frälsa Staden ur Christierns våld; förmäler historien, att han bandt Munklederne genom en brygga, tillsamman med Södra Malmen; hvilken brygga således varit anlagd å ömse sidor om Långholmen[1]; och då Stockholm intogs af Hertig Carl, d. 29 Sept. 1568, att frälsa Riket från K. Erich XIV och hans gunstlings grymheter; gick Sten Lejonhufvud förut, ifrån Munkliderne öfver Långholmen och Södra Malmen till Stockholms Södra port, som för honom öpnades.
Långholmen hörde Kronan till, när Drottning Christina d. 27 Martii 1647 gaf den till evärdelig ägo åt Stockholms Stad, tillika med Tegelbruket; med förbehåll och undantag af nödig plats till Tullhus och Sjöhamn för båtar, som der skulle clarera Tullen. Denna donation stadfästades af K. Carl Gustaf d. 28 Junii 1655.
En lärd strid, som i någor måtto rör denna Holme, torde här med några ord få nämnas. Att en Krigsman Julius Coijet köpt och ägt Långholmen, samt efter dess död, derstädes blifvit begrafven; berättades uti Friherrar Coijetters ättartal[2]. Denna upgift bestriddes med mycket mera som rörde samma slägts ättefäder och deras innehafde ämbeten, af Cancellie-Rådet von Stjernman, uti tryckt svar och anmerkningar, vid nyssnämde Genealogiska arbete, till försvarande af hvad han, uti sin Matrikel, om denna ätt anfört.
Att dock Staden gjordt sig donationen af Långholmen till nytta, genom tomters upplåtande derstädes, till bebyggande och upodling, är utan allt tvifvelsmål.
