100 Oxar (p. 363), och att K. Christian I. ärnade bränna och skinna Ladugården 1471; men blef afslagen, af Sten Sture, (p. 583). Den har förmodeligen innefattat, en del af Djurgården, Ladugårds-gärdet och det nu varande Ladugårdslandet, som då nyttjades till mulbete, innan det donerades Staden. Skillnaden emellan nya och gamla Ladugården, torde med någon visshet icke kunna utsättas. Läget af den ena tyckes vara gifvit, af 1649 års Charta i Landtmäteri-Contoiret, och hafva varit der Öfver-Jägmästare-bostället nu är, nära Fredrichshof, som utmärkes såsom kalfhage derunder. Att den andra torde legat vid Fiskartorpet, är anledning att sluta, af de dit anlagde vägar och broar; af de namn på ägorne, som i handlingarne angående Ladugården omtalas, och deromkring igänfinnas; såsom stora Ladugårds ängen, Oxbergs ängen, Björnanäs, Helge-ands-ängen eller Skeppar Olofs äng vid Ålkistan, som bergades af Ladugården; men var förlänt under Danviks Hospital, hvarföre i stället gafs annat understöd 1579; och af det omtalte fisket, i sjöarne vid gården; som då voro Storängsviken, Laduviken, Uggleviken och Husarviken, alla kommande ifrån Saltsjön. Detta fisket vid Ladugården, hvadan namnen Fiskaretorpet och Fiskarudden, hafver i älldre tider, förmodedeligen varit af betydenhet. Uti K. br. af d. 1 Decemb. 1682 tilll Grefve Stenbock, befalltes han som Öfverste Marskalk, tilhålla Djurvacktaren på Djurgården, att hindra Stadens Fiskare, att fiska i myningen af Husarviken, der Katsorne stodo, som förut händt; då ock fisk ur Katsorne blifvit tagen. Men angående Ladugårdarne, är om Djurgården i allmänhet en fullständig beskrifning intagen, i sednare stycket af denna afdelning.
