ren, som tryckes mera af lättjan, än nöden, icke missbruka den allmänna välviljan[1]!
Utan att här kunna uppräkna alla de vidtagne anstalter, som ådagalägga den vårdnad, Hufvudstadens fattige alltid, och vid tilfällen af allmän nöd, i synnerhet rönt; samlom här blott några strödde underrättelser, som egenteligen höra till sednare tider; sedan i det föregående blifvit nämt, om de älldre Fattighus-inrättningar.
De fattige fingo genom Magistratens förordnande, deras bröd, antingen i Danviken, eller ock visse deputat af collecter, och hvad som samlades i husen, genom Kyrko-betjentes kringgående[2]. Att öka desse tillgångar, blef en fattig-håf inrättad 1688[3], hvilken började till allmosers insamlande, att under Gudstjensten i Kyrkorne kringbäras 1689.
De anslagne utvägar till de fattiges underhåll, bestodo mäst i frivillige gåfvor och osäkre inkomster, såsom efter 1698 års författning: för lysningar för brudfolk, tacksägelser för barnsängsqvinnor, vid begrafningar, collecter, fattigbössor, afgift vid inventarier och testamenten, vid ofrie tomters försäljande, stamboksmedel m. m. Hvilka efter 1731 års räkenskaper utgjorde tillsammans omkring 27000 d:r K:mt om året, som qvartalsvis blefvo utdelte i Clarae och Mariae Församlingar, samt i Danviken. Politie-Colleg. fördelte, till de fattiges underhåll 1733 en summa af 25,551 d:r
