K:mt, emellan 517 personer; och af dess Riksdags-Relation 1756 inhämtas, att af de under Collegii förvaltning stående medel, utom räntan af Ahllöfske testamentet till de fattiges underhåll, 26,743 d:r 19 öre K:mt blifvit disponerade[1].
Den 1724 tillförordnade Kongl. Brand- och Politie-Commissionen, ansåg högst angeläget; så i anseende till ett förökt antal fattige, som kringstrykande tiggarehopar; att vara betänkt, på nödige anstalter och utvägars vidtagande, till de fattiges underhållande och tiggeriets hämmande.
Uti bref till Stockholms Stads Consistorium af d. 24 Febr. 1734, väkte Commissionen först frågan, om Fattighus-inrättningar, vid samtelige Församlingarne i Stockholm.
Efter plägad skriftvexling, och flere rådplägningar, i ett så ömt ärende, och sedan allmosehjonens antal 1737 blifvit uppgifvit till 930 personer; stadgades beslutet, att emellan Församlingarne till fattighus-inrättande, sålunda fördela de arme och nödlidande, att Församlingarne innom Broarne skulle emottaga och underhålla 300 st., Clarae och Olofs församling 180, Jacob och Johannis 138, Ulricae Eleonorae 24 , Hedevig Eleonorae 66, Maria 108, och Catharina 96[2]. Huru desse Fattighus-inrättningar, 7 till antalet, sedermera tillkommit; derom varder härefter, särskildt förmält.
Till understöd för besagde Fattighus-inrättningar, afstod Husfattig-Cassan, under Politie-Collegii förvaltning, endast Collecterne, Klockare-lefverantserne och Stamboks-medlen; men under Collegii disposition förblef, allt det öfrige, som i beskr. om Husfattig-Cassan finnes uppräknat; hvaremot Collegium skulle åligga, att sörja för dem, som af Te-
