Min Läsare! du ren i Skolan weta fått,
Hur mänskjan, som bland alla djuren
Allena har förstånd, dock ingen ting förstått,
Om hon ej lärt det sen af Bröder Kreaturen.
Exempli gratia: Hon lärt at bygga Slott
Af Bäfwern — Widare, hon spinna lärt och wäfwa
Af Spindeln — Widare, hon plöja lärt och gräfwa
Af Swinet — Widare, at sätta sig klistir
Af Storken — Widare, at äta, dricka, sâfwa,
Af .. Gud wet hwilka nöt — I fall nu frågan blir,
Om icke Wittra Skrån må hållas för en gåfwa
Af Konung Örns förnumstige Wisir;
Så swarar jag med Ali i Zemir:
”Min Wän, det tör kanske så wara — —
(Men undantagom Swerge bara).
Om sättet at wara kär i Frankrike.
Bref från Paris.
Jag har sagt Er i mit föregående bref, at min wän F— war på wägen at gifta sig. Han kom nyligen til mig och war så innerligen glad, at jag trodde det händt någon särdeles lycka. — ”Jag är förtwiflad, min bästa wän, jag är förtwiflad! ropade han, i detsamma han steg in, och skrattade så at han wille kikna — Ni tycks mig wara, swarte jag, den gladaste människa jag nånsin sett i min lefnad — Han berättade mig därpå at den gamla Marquisen P—, Fadern til hans fästmö, hade gjort hans Mor en visit, och efter en hop complimenter och omswep, låtit henne förstå, at för wissa oförmodade händelser skull, kunde han omöjeligen ha den äran at blifwa Swärfar åt hennes son, och tillika hade han bedt henne försäkra mig, huru mycket hela hans slägt, och han sjelf i synnerhet, woro förtwiflade öfwer et hinder, som beröfwade dem den äran och det nöjet de lofwat sig af denna förbindelse. Min Mor, tillade han, har gjort sig all möjelig flit at kunna uptäcka orsaken til en så hastig förändring; men all hennes möda har warit förgäfwes. Den gamla Marquisen har nöjt sig med at försäkra henne, det en omständelig berättelse om tilgången härmed wore lika så obehagelig som onyttig; hwarpå han budit henne farwäl med de höfligaste och förbindeligaste ordasätt.
”F— gjorde mig denna berättelse med en så ledig och glad ton, at jag ej wiste hwad jag borde tänka derom. Min kära Marquis, sade jag, det är rätt lyckligt at jag bedragit mig, ty jag inbillade mig at Ni wärkeligen war kär — Ja, Ni har rätt, min wän, jag älskade henne oändeligen — Oändeligen! och icke dess mindre tycks Ni wara så nöjd, just i den stund Ni förlorar Henne — Hå, mina Herrar Engländare, altid ä Ni underliga! Altid ha Ni öfwerdrifna ideer... At älska en flicka oändeligen, der wil så mycket säja som at älska henne så... som man plär älska en flicka: hela werlden älskar på det sättet, så snart man ej hatar hwaran... Men jag skal berätta er hela historien.”
”Min Mor, som är det bästa barn i werlden, och som jag älskar af alt mit hjerta, hade försäkrat at detta äktenskap skulle göra henne fullkomligen lyckelig: Farbröder, Fastrar, Mostrar, Morbröder och Cousiner i tionde led, alla påstodo detsamma. Jag har därjämte fått weta at Fröken sjelf, hennes Far, och alla hennes slägtingar hade samma åstundan at saken skulle gå för sig: Flickan är dessutem rätt täck. Man wil nödwändigt ha mig gift förr eller senare, och jag har hållit före at det wore lika så godt nu, som en annan gång. Hwarföre skulle man wäl neka at gå in i en sak, som gör så många människjor nöje, och som i sig self ej är obehaglig — Utan twifwel, swarte jag, hade det warit rätt ogent på er sida, då ert hjerta lyckligtwis ännu war fritt, och då den föreslagna person hade företräde i er smak framför alla andra —”
”Ni bedrar er, min wän, föll han mig i talet, det war ganska många flickor, som jag långt mer tyckte om, och i synnerhet en, som är onyttigt at jag nämner, men en flicka... som jag älskar... som jag älskar.. — Så, som man plär älska... föll jag honom i talet — Nej, parbleu! ropade han til med häftighet, utan så, som man ej plär älska — Men, min Gud! frågade jag, huru kunde Ni då få i sinnet at gifta er med en annan? — Hå, der hindrar ingen ting, swarade Marquisen helt kallsinnigt, jag kan ej gifta mig mer med denna; hon har, parbleu! tagit försprånget; hon har redan undergått oket, följakteligen kunde hon ej tycka illa
