Sida:Stockholmska sommarnöjen förr och nu.djvu/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
147
STOCKHOLMSKA SOMMARNÖJEN FÖRR OCH NU.

förenade familjernas medförda förråd. Så väl mäster Andersson som mäster Pettersson blefvo mycket språksamma och sjöngo för halfvan åtskilliga gånger. Allt var glädje och belåtenhet.

Bokhållarn föredrog »Malins milda öga» och andra gamla, enkla sånger till gitarr, men mamsellerna ville att man skulle sjunga något ur Lucie eller någon annan af de nyaste operorna, och det gjorde man så godt man kunde. Gick det sönder, skrattade man så mycket mera. Kunglig sektern lät på speldosa höra »riktigt förtjusande bitar», såsom flickorna uttryckte sig. Barnungarna lekte vid stranden, plumsade då och då i vattnet, drogos upp, afbasades högtidligt, skreko ohyggligt och voro snart lika glada igen och lika ostyriga.

Både gamla och unga sprungo sista paret ut och lekte hela eftermiddagen, skrattade utan uppehåll, fuktade struparna då och då och hade riktigt roligt.

Roddargummorna hade fått frikostig förtäring och lågo nu i båten och snarkade. Men det led mot kvällen, och man måste slita sig från det glada söndagslifvet. Det gick nu kanske med något raskare årtag hemåt. Förtäringen och hvilan hade haft uppmuntrande inverkan på rodderskorna. Bokhållarns gitarr hölls i verksamhet och kunglig sekterns speldosa var icke tyst långa stunder. Flickorna gnolade svärmiska sånger. De äldre voro kanske litet trötta, men kände sig nöjda med sin dag. Lärgossarna klagade öfver att det skulle finnas hvardagar.

Man kom sent hem och lade till vid sopbacken först då tornväktaren i Storkyrkan tutade tolf. Men det var en ljus sommarnatt, och man förklarade, att det vore »riktigt synd» att gå hem och lägga sig, något som man dock gjorde så fort som möjligt, sedan man ytterligare kommit öfverens om och med handslag bekräftat, att man haft alldeles »rysligt roligt».

⁎              ⁎