Någon gång gick färden öster ut, men Saltsjöns holmar och stränder hade på den tiden ingalunda samma dragningskraft som Mälarens. Man tyckte det vara vänligare och mildare, mera lummigt och grönt vid sist nämnda vatten.
Fjäderholmarna besöktes dock ej sällan, men de ansågos som det yttersta östern, utanför hvilket man icke borde företaga några söndagsfärder. Det hände visserligen, men det är nu långt mera än femtio år sedan, att resan någon gång utsträcktes till Danmarks holme utanför inloppet till Skuru sund, men detta skedde blott under den tid, då denna för öfrigt obebodda holme hade till bebyggare en gammal kvinna, hvilken uppgafs vara hundra år och som lefde där i en eländig koja utan annat sällskap än en get och en katt. Hon ansågs vara en stor märkvärdighet, och
