”Det var gement!” sade han som gick ut, och det samma sade han som i största hast stängde dörren.
Påföljande dag var den obehagliga lukten ännu obehagligare, och ett par dagar senare var den outhärdlig. Husets invånare sågo förtviflade ut. Giftiga ångor stego upp från underjorden, växte i styrka, trängde in i hvarje vrå, fylde hela huset, förpestade alla våningarna, drefvo slutligen hyresgästerna på flykten. Hälsovårdsnämden och polisen grepo in, men de giftiga ångorna läto icke betvinga sig. Husegaren själf och hans familj måste slutligen öfvergifva sin präktiga bostad. Huset stod öde.
Det var vaktmästarens gamla brunn som man lemnat i orubbadt bo och blott bygt öfver, när det nya huset uppfördes, men hvars stillastående vatten nu alstrade dessa giftiga ångor som gjorde hela huset obeboeligt. Bankdirektörens palats hade rests på en pesthärd.
”Inte kan det vara någon välsignelse med den tomten”, sade f. d. löjtnanten, hvilken suckade icke öfver brunnen i Parisgränd, men väl öfver den Markobrunner han sannolikt aldrig mera skulle få smaka.
——♦——
