för se nu tycker jag det visst inte. Men vet ni hvem det var som kom mig på andra tankar?”
”Hvem då?”
”Jo, det var hr bankdirektörens dotter, den guds ängeln. Hon behandlade mig inte som en fattig stackare som man kastar ett ben åt eller som man på sin höjd ber komma igen en annan gång, utan hon var alltid vänlig mot mig och slutligen bjöd hon mig på middag vid bankdirektörens eget bord. Det hade bankdirektören själf kanske inte gjort.”
”Nej, det hade jag nog inte.”
”Det var en riktigt fin middag, sådan jag inte fått på många, många år ... Hr bankdirektören har en alldeles utmärkt vinkällare, och så har ni en alldeles ovanlig dotter, och nu vill jag göra alt för att kunna vara hr bankdirektören till tjänst. Förlåt de onda tankar jag haft och låt mig arbeta för hr bankdirektören så mycket mina sjutio år förmå. Inte har jag lärt mycket. Officerarne nu för tiden ha sådana kunskaper, att de inte behöfva bli markörer och borstare. Men jag vill göra hvad jag kan. Min stil är ju inte så dålig. Den öfvade jag upp medan jag tre år i rad skref matsedlar på Gyllene Korkskrufven i en liten stad vid Rhen, och ...”
”Ja, det är bra herr Jung... hr Samuelson. Vi få väl ytterligare talas vid.”
Bankdirektören följde renskrifvaren ut i tamburen för att se till det han ändtligen blefve kvitt det nattliga besöket. Då dörren till förstugan öppnades, inträngde en obehaglig lukt.
