han var lika fattig som kyrkråttorna i svärfaderns dåliga sacellani.
”Det är ett vackert par”, sade de gamla fruarna i socknen, ”men hvad skola de lefva på?”
Den frågan kunde ingen besvara, allra minst komministern, hvilken gifvit sitt samtycke endast för att han icke kunde neka sin dotter något. Han hade själf stor svårighet att draga sig fram.
Då prosten vid sina visitationer såg huru fattigt det var i komministerhemmet, höll han alltid ett välmenande förmaningstal om nödvändigheten att spara.
Då log komministern mildt evangeliskt och vågade i djupaste underdånighet erinra högvördig prosten om sparfvarne som så intet och församla intet i ladorna. Komministerns lada var aldrig fyld ens till hälften, ehuru hon var mycket liten.
Efter giftermålet fortfor Petrén med sitt arbete hos kronofogden och sökte genom annan, tillfällig förtjänst då och då öka inkomsterna. Men så föddes lilla Ofelia, och ett par år därefter kom lille Horatio till verlden.
Det började se betänkligt ut med brödfödan.
Petrén hade alltid funnit sig vara ”literärt anlagd” och hade därför icke något emot, då haus hustru, efter att ha varit inne i Hjo och sett ”Hamlet” uppföras, föreslagit, det deras förstfödde skulle, i fall det vore en gosse, heta Horatio och om barnet tillhörde kvinnokönet, Ofelia. Nu kom Ofelia först, men det hindrade icke att den senare tillkomne fick namnet Horatio.
