”När skall Hamlet själf inträffa?” frågade komministern, som ville visa, att också han kände sin Shakspeare.
Men då rodnade lilla fru Petrén. Hennes man såg fundersam ut.
”Om jag skulle slå mig på literaturen?” sade han.
”Det vore väl kinkigt nog, det”, sade svärfadern. ”Jag, som legat tre terminer i Upsala och tagit akademisk examen, skulle ändå inte våga mig på annan literatur än den homiletiska, hvilken förstås också är den högsta. Ser du, andlig vältalighet, min käre Anders, utöfvad hvarje söndag år ut och år in, är sannerligen betungande för en stackars komminister, men inte vill jag byta ut den mot världslig literatur.”
Petrén hade gått igenom en pedagogi och ansåg sig därför nästan lika lärd som svärfadern, oaktadt denne tagit ”dimmen“, och ofantligt mycket mera bildad än alla som gått i folkskolan. Han smålog därför åt svärfaderns farhågor och berättade, att han redan skrifvit något i stadens veckoblad.
”Har du fått betalning för det?” sporde komministern intresserad.
„Det har jag visserligen inte, men man har fört in hvad jag skrifvit.”
”Hm, ja ha! Det är godt och väl, men inte är det födande."
”Vet du hvad, Maria”, sade Petrén till hustrun, ”jag ger kronfogden på båten. Vi flytta till Stockholm, där jag går in i en tidning. Tänk
