med sanningen, men ej sällan kvickt och roligt framstälda, kraftigt färglagda, förstorade kanske, stundom också hopkrympta och lämpade efter framställarens sinnesförfattning för tillfället.
Man talade om literatur och konst, ty det lilla sällskapet bestod naturligtvis af bildadt folk, sådant som dryftar operans sångkonst och den högre cirkusdressyren i samma andetag som det bedömer Carl von Bergens föreläsningar och en roman af Tolstoi eller en målning af Georg von Rosen.
”Se så, nu gick ångslupen igen!”
”Så förargligt!”
Ny caloric, ny biliner, ny cigarrett, egyptisk naturligtvis, och så var samtalet åter i full gång. Man skrek i kapp med orkesterns skramlande, förbrödrade sig med de närgränsande bordens bisittare, klingade till höger och vänster, men upphörde icke ett ögonblick med de förtroliga meddelandena.
Förlofningar, befordringar, bankrutter, karaktärsskildringar och skarpa omdömen, lustiga berättelser och mustiga anekdoter jagade hvarandra i vild fart, försvunno, kommo igen ännu kraftigare, kvickare, obarmhärtigare.
Han som skref i anteckningsboken hade mycket att göra med att taga fram boken, kluttra i den och åter stoppa den i fickan, under det han själf icke var mera tystlåten än de andra, icke underlät att klinga och dricka.
”Hvad är det du skrifver?”
”Åh, just ingenting ... Skål!”
