en stor del af allmänheten föredrager Strömparterren, och någon gång hitta äfven andra än de som tillhöra denna stora del till den friskaste af alla förfriskningsplatser i Sveriges hufvudstad, för att nu icke tala om andra storstäder på de båda halfkloten.
Det var en afton i Strömparterren, sade jag. Vid ett af de många små borden sutto tre personer i förtroligt samtal, så förtroligt som man kan ha det bland några hundra personer och då man nödgas oupphörligt höja rösten för att förtroliga meddelanden skola göra sig gällande under en smattrande musik och dånet från den forsande strömmen.
Det förtroliga meddelandet tycktes vara till ända, dränkt icke i Norrström kanske, men i orkesterns dånande ritornello, och det ville icke lefva upp igen, fastän musiken nu tagit sig en liten rast.
En af sällskapet skref något i största hast i sin anteckningsbok och stack denna åter i bröstfickan.
”Om vi nu skulle fara till Djurgården?”
Men just nu lade ångbåten ut. Man tog således ännu en halfbutelj caloric och ett par biliner för att ha någon sysselsättning till nästa Djurgårdstur.
Det förtroliga samtalet kom åter i gång, ungefär samtidigt med musikens återupplifvande, och man vidrörde alla möjliga förhållanden, personliga och sakförhållanden, sådana de förekomma i ett gladt lag, ej alltid fullt öfverensstämmande
