annonser gratis eller till mycket nedsatt pris eller som söka plats på underordnade grader.”
Petrén fann således, att han tillhörde de mest gynnade, enär han tillåtits taga plats i stora väntsalen.
Ändtligen infann sig den så lifligt efterlängtade hufvudredaktören. Alla reste sig upp och bugade.
”Kanske det är kungen?” hviskade Petrén till grannen.
”Mycket värre!” hviskade grannen till baka.
Redaktören såg hvarken åt höger eller venster och besvarade icke någon hälsning. Han gick rakt fram till en dörr som en djupt bugande vaktmästare öppnade och försvann så på dörrens andra sida.
”Jag kom först”, sade ett äldre fruntimmer med en storartad pappersrulle.
Detta motsades från andra håll, och så uppstod en tvist om företrädet. Hvar och en ville så fort som möjligt komma in i det allra heligaste.
Vaktmästaren bad de tvistande lugna sig. Redaktören kunde ej ta emot ännu. Han behöfde vara ensam en stund. Flertalet af de väntande såg alldeles tröstlöst ut.
Slutligen öppnades nådens dörr på fullt allvar, men då var tiden så långt framskriden, att redaktören måste hålla öfverläggning med redaktionssekreteraren, några af de öfriga medarbetarne, faktorn, kassören m. fl.
Ytterligare uppskof med audiensen. Det var mycken rörelse i väntsalen. Sätteripojkar med
