korrekturspalter sprungo oupphörligt genom rummet, ilande till olika afdelningar af byrån, fram och till baka. Den väntande hopen klyfdes af herrar medarbetare som hade meddelanden med chefen eller sekreteraren. Huru länge skulle detta räcka?
Ännu en gång gick tempeldörren upp, och de väntande trängde sig fram för att inställa sig för den mäktige, men då anmäldes en president. Han fick genast företräde och tycktes aldrig vilja aflägsna sig. Ändtligen gick han, följd af redaktören ända ut i tamburen.
”Redaktören kan inte ta emot mera i dag”, förkunnade en vaktmästare som stack in hufvudet i väntsalen.
Storm af ovilja, uttryck af förtviflan, snyftningar och svordomar. Några oförvägne kastade sig hals öfver hufvud utför trapporna för att söka häjda den flyende redaktören, men hunno honom ej förr än han redan satt i ett åkdon. Bönfallande händer sträcktes mot honom, kanske också en och annan knuten hand, men hans anletsdrag sågo lika orörliga ut. Han stirrade rakt framför sig, såg icke den växande hopen, hörde ej något af de starka utropen.
Petrén gick modstulen utför trapporna, men en annan af de gäckade tröstade honom med den försäkran, att han nog skulle vänja sig, när han fått sitta i väntsalen några veckor, kanske månader.
”Du skall inte låta nedslå dig af den första motgången”, sade hans hustru som hållit maten
