stumma, alt mera i papperhögen försvinnande hufvudet hade injagat honom sådan skräck, att han stammade och darrade.
Efter ytterligare ljudlös väntan, stack en hand fram ur pappershögen och grep manuskriptet, men så såg Petrén icke mer till det och ej häller handen, ännu mindre hufvudet. Pappershögen hade slutit sig omkring alt sammans.
Han kunde förstå, att audiensen vore slutad och drog sig bugande till dörren. Pappershögen rörde sig icke, förr än vaktmästaren kom in och anmälde en president, men då var Petrén redan i väntsalen.
Dagen derpå köpte han tidningen för att se, om hans manuskript kommit in. Nej!
”Nog tycker jag, att mitt bidrag kunde ha förts in lika väl som den där långe ledaren” sade Petrén till sin hustru, och hon tyckte alldeles detsamma.
Detta upprepades dag efter dag under några veckor. Då och då gick f. d. fogdeskrifvaren till stora väntsalen, men lyckades aldrig mer få företräde. Han vände sig till redaktionssekreteraren, en välvillig man hvilken genast stod till en klagandes tjänst, men aldrig kunde upplysa om hvart inlemnade manuskript tagit vägen.
”Jag har nu på ett par år”, sade han, ”mottagit några hundra förfrågningar efter sådana manuskript och skulle så gärna velat skaffa till rätta dem alla, men inte ett enda har jag lyckats få tag i.”
