”Ursäkta”, vågade Petrén invända, ”men hvart ta de då vägen?”
”Den frågan är, min bäste herre, lättare att framställa än besvara.”
Därmed fick Petrén nöja sig. Han anhöll dock, att redaktionssekreteraren ville godhetsfullt skaffa honom en plats som medarbetare i bladet.
”Medarbetare! Min bäste herre, ni vet inte hvad ni begär. Jag har här förteckning på dem som söka plats i tidningen. Se bara så många tätt skrifna sidor. Ansökningarna gå nu öfver sju hundra.”
”Sju hundra!”
Petrén stod förstenad. Och han som trott, att han blott behöfde infinna sig i Stockholm för att få plats i en tidning och det med, som han uttryckt sig, ”grof” inkomst!
Redaktionssekreteraren tycktes fatta medlidande med en person som tagit så illa vid sig öfver de sju hundra. Han sade därför med en uppmuntrande blick:
”Ni har kanske mer än vanliga publicistiska förtjänster och kan i sådant fall få en mindre ofördelaktig nummer på väntlistan ... Har ni varit hufvudredaktör för någon större tidning?”
”Nej, inte hufvudredaktör.”
”Kanske långvarig medarbetare och själfständigt skött någon vigtigare afdelning.”
”Ne-ej, men jag har skrifvit något i ett veckoblad där hemma.”
”Ja så, i landsorten ... hm, hm! Är ni filosofie doktor? Kanske ni är professor? ... Inte! ...
