knapt hade lust att jollra med barnen. Hon viste, att hon icke var den enda i Stockholm som vore i samma belägenhet. Af den store stadens ljusa sidor hade hon sett föga, men lärt sig förstå att de mörka måste vara ganska dystra. Och detta vore det hufvudstadslif af hvilket hon hoppats så mycket!
Under det hustrun och barnen sutto och stirrade på den svarta muren, fortfor Petrén att springa efter nyheter. Då och då lyckades han slutligen snappa upp ett slagsmål, en olyckshändelse eller annan tilldragelse från gatan och härpå göra sig en inkomst af en krona. Oftare sprang han flere dagar utan att jagten inbragte en enda slant. Det var på det viset Anders Petrén var ”literatör”.
Några gator lärde han känna, några bolagskrogar också, en och annan misslyckad yrkesbroder, ett par poliskonstaplar, men af hela det öfriga Stockholm kände han ingenting. Om stadens förvaltning, tillgångar och utgifter, om planerna för dess framsteg, om invånarnes förhållanden, deras intellektuela sträfvanden — med ett ord om hela det egentliga stockholmslifvet viste han rakt intet.
Något tillfälle att knyta inflytelserika bekantskaper hade han aldrig funnit. Hans kunskaper voro nästan inga. Böcker såg han icke oftare än då han gick förbi boklådsfönsterna.
Denna betänkliga brist på hvarje grund för en tidningsmans verksamhet hindrade honom dock
