endast grofva svordomar och en och annan ful visa, sjungen med sprucken röst. Strax på eftermiddagen var det mörkt i gränden.
Tusentals barn veta icke af annat och lida därför kanske mindre, fastän frånvaron af sol och luft alltid inverkar skadligt, men Ofelia och Horatio hade ännu ej glömt de soliga ängarne och skogens friska barrdoft. Erinran därom låg åtminstone omedvetet kvar och gnagde på barnasinnets lätta ro. De små hade förlorat sin friska färg och sina ögons muntra glans. De tvinade bort.
Så kom hösten. Familjen nödgades flytta in i ett ännu mindre och mycket otrefligare rum i samma hus. Hyran för den första lägenheten var naturligtvis obetald, men den hyggliga värdinnan hade likväl ej velat ”vräka det stackars folket”, såsom hon sade.
”Den der Petrén ser rätt bra ut”, tillade hon, ”och hustrun är en liten rar människa. Mannen är ju literatör och lär snart få en god inkomst. Det har han försäkrat mig.”
Rummet låg åt gården, det vill säga åt den djupa brunn som i den stadsdelen brukar kallas gård och dit det är alldeles omöjligt för en solstråle att leta sig ned. Frisk luft har aldrig häller funnits där.
I det rummet sutto nu Klara Petrén och hennes barn och stirrade på en svart brandmur. Denne var ännu sorgligare att se på än husväggen i gränden med de söndriga fönsterrutorna och trasorna. Men fru Petrén bar sin olycka med tålamod, ehuru hon aldrig skrattade mera och
