”Brukar herrn sofva?” frågade han Petrén under ett uppehåll i läsningen.
Petrén fruktade, att han såg sömnig ut och försäkrade, att han nog skulle hålla sig vaken.
”Jag menar, om herrn sofver vanligtvis. Det är en dum ovana som jag för länge se’n lagt bort. Någon sömn behöfver jag inte. Under den tiden jag uppehöll mig i Paris stannade jag alltid till siste man i klubben.”
”Deltog herrn i de politiska klubbarne?”
”Politiska! Fi donc!” utbrast den elegante korrekturläsaren. ”Merci, monsieur, med det slags klubbar har jag aldrig haft att göra. En morgon, då jag gick hem med markis de Saint-Sous, en af våra mest distingerade klubbister ... aj, aj nu ha vi mer korrektur.”
Så läste man igen utan afbrott i en eller annan timme. Redaktionsmedlemmarne kommo och gingo. Hufvudredaktören själf kom in i korrekturrummet och stod en lång stund och såg på Petrén, men yttrade icke något. Petrén gjorde en djup bugning, men det märkte hufvudredaktören icke.
”Hvad kunde han vilja?” sade Petrén, då anföraren aflägsnat sig.
”Det angår mig inte det bittersta” försäkrade korrekturläsaren och tände en cigarrett. ”Jag låtsar inte se honom, men ibland läser jag lagen för honom.”
”För hufvudredaktören!” utropade Petrén med ytterlig förvåning.
”Just för honom! Åh, jag är den ende som
