inte är rädd för honom, skall jag säga herrn ... Men hör nu, såg herrn, om Claudin gick förbi här?”
Petrén kände icke den medarbetaren, hvilket mycket förvånade korrekturläsaren.
”Man skall få se, att den rackaren sitter där inne och skrifver en hel lång artikel.”
”Ja, det är väl hans rättighet, kan jag tro.”
”Det är så tusan häller, då vi ska’ läsa korrektur. Jag skall gå och varna honom. Han må inte understå sig att skaffa oss något extra arbete på morgonkvisten.”
Korrekturläsaren gläntade på en dörr.
”Nu skall man få höra hur han ryter”, sade Petrén för sig själf, men han hörde blott ett i den artigaste ton framläspadt:
”Bäste hr Claudin, det blir väl inte för långt?”
”Stäng dörrn!” röt en omild stämma längre bort.
”Se så, nu har jag varnat honom”, förklarade korrekturläsaren. ”Det påminner mig om ...”
Han tycktes leta i sitt minne.
”Om den där markisen,” sufflerade Petrén som var nyfiken att få höra slutet på parishistorien.
”Markisen? ... Ah, ja ha! Det var en charmant garçon. Men nu kom jag att tänka på min salig farmor, högst ämabelt fruntimmer, som skulle bli hoffröken hos drottning Josefina, då drottningen var prinsessa, men som inte blef det, fastän hon var en född Stubb ... Känner herrn
