”Du får förlåta mig, att jag blandar mig i dina husliga förhållanden, men min mångåriga vänskap för dig, min käre Alman, må ursäkta, att jag säger, det din charmanta fru inte borde ha sådant umgänge. Det är friherrinnan Bergenrot som haft oförsyntheten att yrka, det en fallen kvinna inte skulle bemötas annorlunda än en fallen man. Har du hört något så befängdt? En fallen man! Åh, det är så man kunde skratta sig förderfvad på samma gång man känner sig riktigt fattad af sedlig harm.”
”Jag är alldeles af samma åsigt, men för min hustru kan bror vara lugn. Hon läser inte, vill jag tro, sådan literatur och har ännu aldrig haft några emancipationsgriller. Hon har sina föreningar som äro mycket oskyldiga och går till och med i en och annan bönesammankomst. Vet du, det tycker jag inte skadar. För öfrigt så äro ju de där emancipationsgalenskaperna redan på återgång, efter hvad man sagt mig.”
Samtalet tycktes öfvergå till ett allmänt utbyte af åsigter, något som fru Alman gärna främjade, när hon kunde få tillfälle dertill. Hon ville gärna göra sitt förmak till en kåserande salong, där intressanta frågor afhandlades, ehuru hon kanske själf icke mycket bekymrade sig om dessa frågor. Nu skakade hon på hufvudet åt friherrinnans åsigter, log mildt öfverseende, men ganska tillbakavisande, förklarade åsigterna vara öfverdrifna och bad på det älskvärdaste sätt friherrinnan betänka, att kvinnan dock vore kvinna.
Man såg på hvarandra gillande eller
