namnkunnigheter”, svarade värden med en viss tillfredsställelse.
”Hå, hon! ... Kommer hon i ditt hus, min käre bror? Hon har skrifvit ett par ganska djärfva böcker, som du väl vet.”
Det viste disponenten verkligen icke. Han hade ej haft tid att taga reda på det, men friherrinnan vore ju ett högst älskvärdt fruntimmer och af god familj samt ytterst aktningsvärd i sitt uppförande.
”Därom är häller inte fråga”, förklarade gästen. ”I bror Almans hus komma inte några andra personer.”
Han kunde gärna ha sagt ”fruntimmer”, ty en och annan af de manlige gästerna kunde nog vara tvifvelaktig i affärsväg. I fruntimmersväg behöfver man ju icke bry sig om, i fall en man är aktningsvärd eller icke eller, rättare sagdt, där är alt aktningsvärdt för mannen.
”Nej”, fortfor gästen, ”det är nu fråga om de där böckerna.”
”Åh fan! Äro de skabrösa? Jag måste väl läsa dem då.”
”Då förspiller du din tid. De äro mycket anständiga i det afseendet, men nog oförsynta att ta hela vårt kön under upptuktelse för att vi med vår natur inte göra oss till munkar eller för att vi rusta ut en smula innan vi gifta oss. Är det inte djärft?”
”Fräckt! Ja så, hon är en sådan en den där lilla glada friherrinnan, ty glad och älskvärd i sitt yttre är hon.”
